Nu är det dags igen för fars dag... Vad ska jag skriva denna gång då? Jag vet inte ens själv... :/
Idag är det fars dag (svenska), jag gratta min pappa på fars dag (svenska pappa).
I thailand är det fars dag den 5 December (kungens födelsedag).

Som jag har sagt det tidigare att jag har funderat på att skriva ett brev till min riktiga pappa, han som gjorde att jag finns och min syster. Jag vet inte hur jag ska börja och hur jag ska skriva, jag har så mycket att säga men ändå inget att säga. Jag vill få ut det ur mitt huvud, jag vill rensa luften, jag vill kunna fortsätta leva mitt liv utan att tänka OM jag bara gjorde det alltså, skriva brev. Well, jag lever mitt liv vidare utan honom och jag klarar mig fint lika så min syster, men en lite del av mig vill nog har ett avslut. Jag vet att han älskar mig och syster men för mig är han bara mannen som gjorde att jag finns och inte "pappa". Jag vet att jag skulle såra honom om jag skriver hur jag känner för honom, men han har inte funnit i mitt liv i 14 år snart om inte mer. Vem tog hand om mig när han var hos sin nya familj? Eller när han gör sin tjänst? Jo, min mamma, farfar och farmor, men när mamma åkte iväg så se ju farfar och farmor efter mig och syster. Nu fick jag det att låta att min mamma bara stack men det gjorde hon ju inte, hon kom och hämtade oss sen så det är jag henne evigt tacksam. Jag tror inte att han vet hur jag känner för honom, hur han har fått mig att mår, jag är också evigt tacksam för att min syster var för ung för att komma ihåg så mycket av honom. På frågan om jag älskar min pappa? Well, det gör jag inte, eller jag har inga såna känslor för honom, jag har ingen saknad. Ibland så önskar jag att pappa kunde vara en bra pappa, en pappa som ställer upp för en, en pappa som finns vid ens sida, en pappa som kan trösta, en pappa som gör pappa saker. Jag vill kunde berätta för mina barn hur deras riktiga morfar var, att han var kärleksfull och att han finns alltid där. Att han skulle alltid ställa upp även fast man bor 10 000 mil ifrån, men tyvärr kan jag inte. Jag vill att mina barn ska kunna träffa deras riktiga morfar.
Tror nu inte att jag har glömt min pappa (svenska), han kommer också att vara mina barns morfar men det är inte samma sak som ens blod och kött.
Om han nu vill ha kontakt med mig efter att jag har skickat ett brev till honom och han vill bygga upp relationer med mig, så vill jag att han ska bygga upp relationer med min syster också, hon var liten men hon vet om han är. Jag kan tänkta mig att göra det men dock så lovar jag honom ingenting om det är så han vill. Jag vill hursomhelst ingenting med hans fru att göra spelar ingen roll hur han än gör, jag vill inte har något med henne att göra. Vill han bygga upp relationer med oss så måste han kunna lämna henne utanför. Jag vet att jag låter elak men det är så jag känner tyvärr.
Jag vill kunna säga att jag älskar min pappa och att jag saknar honom, men jag kan inte det, jag har inte de rätta känslorna. Den frågan jag ställer mig om och om igen hur kan han göra så mot oss? Älskar han oss inte lika mycket?

Jag älskar min mamma även om att vi inte kommer alltid överens men hon är min mamma och jag älskar henne och jag är henne evigt tacksam för allt hon har gjort för mig och syster. Utan henne skulle jag inte varit här i Sverige och inte träffat min underbara kille som jag har varit tillsammans med i 6 år. Jag älskar Sverige men om jag fick en one in a lifetime chans att flytta utomlands då snackar vi typ om USA, Uruguay, Australien, Nya Zeeland, Thailand bl.a. så skulle jag ta mina och min killes pick och pack och åka dit. Eller hur, gubben? ;)

Jag lägger in denna låt igen, för att det är en av mina favorit låtar.

AJ McLean - Sincerely Yours



Och denna låt som jag önskar att jag kunde säga om min pappa, den är på thailändska ;)