Idag är det som alla vet, så är det far's dag.... Jag borde gratta min pappa men ändå inte, men då prata jag inte om min styvpappa nu, nu pratar jag om min riktiga pappa, han som bor i Thailand... men jag har inget at vara tacksam för mot honom.. han har aldrig funnit där vid min sida när man som liten behöver en pappa som ställer upp för en.. Ska jag vara tacksam för att han har gjort för mig? Men det kan jag jue inte göra, okej, utan han skulle jag inte finnas men mer än det? Nej, och då menar jag det verkligen. Jag tror inte ens att jag skulle gråta på hans begravning, jag skulle nog inte ens vara ledsen... för att jag känner inte den kärleken som man skulle känna av sin pappa. Jag älskar inte honom, jag saknar honom inte ens... Har bott i Sverige i snart 13 år och inte en enda gång har jag gått och funderat om hur han har det.. jag har inte gråtit efter honom, jag tänker inte på honom, men då tänker ni kanske, men du skriver ju om honom nu? jo, visst gör jag det, men jag skriver bara för att jag känner att jag ville bara skriva.. okej, jag kommer säkert att skriva om min pappa mer längre fram men det gör jag bara för att jag känner att jag ville skriva.. jag få kanske tappa minne längre fram och då kanske jag börjar att älskar honom och då har jag detta som påminner mig om att jag har aldrig haft den kärleken till honom.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta varje gång jag tänker på när jag var i thailand första gången efter att har bott i Sverige i 6 år, jag var tvungen att vara hos honom eller lättare sagt han höll fast mig och jag trodde att han skulle låsa in mig i ett rum och låta mig aldrig går därifrån men som tur var så gjorde han inte det, haha. När jag var hos honom så sa jag inte så mycket till honom efter som att jag inte har mycket att säga till honom helt enkelt men det fattar han ju inte, han fortsatt och proppa i mig med "Jag älskar dig" och "Jag saknar dig" och "Jag älskar er och saknar er båda jättemycket", vet att det inte är skitsnack från hans sida men från min sida var bara att jag skrattade och små log lite för mig själv. Och hans nuvarande fru sa att jag ska ta mina halvsyskon till Sverige när jag har fått bra jobb och ta hand om dom. WTH, varför ska jag göra det? Har aldrig känt dom i hela mitt liv och varför ska jag tvungen att ta hand om deras barn? Jag har ingen andelning till det och jag är inte skyldiga dom något. Vad fan tänkte hon på? Hade hon rökt hasch innan hon sa så till mig eller? Shit allstå! Men nu tillbaka till min far, hahaha, fy fan vilket fult ord. Anyway, dagen efter så åkte jag in till min mamma igen som väntade på mig inne i stan, han lämnade av mig och han gav mig 500 bath (ca:100 kr), jag och min mamma skulle går på stan lite och vart vi än gick så såg vi honom efter oss, varför? Don't ask me, tyckte bara att det var weird.. och efter att vi har vart i min hemstad i 2 dar så åkte vi hem till mamma's byn och vi har hunnit var där kanske 1 dag efter att vi kom från min hemstad så säger mamma till mig: Din pappa kommer imorn kväll och ska stanna här i en dag (kanske två, minns inte riktigt). Jag bara tittade på min mamma och tänkte vad fan vill han nu då? Har vi inte sett så det räckte för min del. Men den dagen han kom sa jag inte heller så mycket för att jag har inget att säga till honom. Jag brydde mig inte ett dugg om att han var där jag fortsatte min tid under tiden han var där med mina kusiner.
Jag skulle kunna tror att han inte har fattat att jag inte vill har något med honom att göra, och att det minsta jag göra här i livet är att jag älskar honom och att jag saknar honom. Jag menar, varför ska han tror att jag älskar honom när han inte har funnit där för mig, när man behövade honom. Han har inte ens en plats i mitt hjärta, han finns inte hos mig och han existera inte för mig, jag vet att han lever och att han finns men ändå inte i min värld. Det känns så jäkla skönt att kunna skriva av sig lite när det gäller såna hära saker.